Cirkeln är sluten

Idag, ett år senare, känner jag mig uppfylld av den energi jag har fått av ungdomarna. Och när vi i början av maj avslutade året med ett studiebesök på ”mitt” Forsenprojekt föll alla bitar på plats. Flera av eleverna sade sig vara intresserade av att jobba i vår bransch och det kändes som ett fint betyg.

Ett av skälen till att jag ville ställa upp som klasscoach är mitt projekt Anna Whitlocks gymnasium, som blir Stockholms största gymnasieskola när den öppnar i höst. Inför studiebesöket hade vi iordningsställt ett klassrum där jag och en kollega berättade om skolan. Så på sätt och vis kan man säga att klass 8C invigde det nya gymnasiet, där kanske någon av eleverna kommer att gå i framtiden.

Någon månad tidigare hade vi haft en avslutande träff med klassen på Fittjaskolan. Vi klasscoacher förberedde oss som vanligt med en gemensam lunch på Mångkulturellt Centrum i Fittja, där vi pratade ihop oss. Det har varit en trygghet att vara fyra klasscoacher från olika branscher – vi har ett stort förtroende för varandra och det har varit roligt att lära känna de andra tre.

De tidigare besöken har handlat mycket om elevernas drömmar – organisationen som ligger bakom projektet heter ju faktiskt My Dream Now. Vid vår sista träff var vi dock mer konkreta och diskuterade hur de kan nå sina mål. Vi pratade bland annat om vilka jobb som finns och vilka utbildningar som krävs. Även om det är ett år tills de ska göra sina gymnasieval så är det ju bra att börja fundera redan nu.

Att sedan arrangera ett studiebesök var frivilligt men jag tyckte det var värdefullt eftersom en gymnasieskola så tydligt är något som eleverna kan relatera till. Jag berättade om de olika rollerna i ett så här stort projekt innan vi gjorde en rundvandring och sedan avslutade med en övning där eleverna fick placera olika yrkesgrupper i olika faser i produktionen – allt från arkitekt (projekteringsfasen) till mattläggare (produktionsfasen). När vi kom utanför skolmiljön förändrades också de traditionella rollerna i klassen. Alla skärpte till sig lite extra, lyssnade och var intresserade, vilket förstås var kul.

För mig har rollen som klasscoach varit en positiv upplevelse som också har gett nya insikter – bland annat hur stolta eleverna är över sitt närområde. Jag är själv uppvuxen i en villaförort utanför Norrköping och många av oss som växte upp där hade som mål att söka oss bort, helst till Stockholm och allra helst innerstaden. Det lockar inte alls ungdomarna jag har träffat på samma sätt, de är stolta över sitt Fittja och vill stanna där.

Nu är mitt uppdrag formellt avslutat, även om jag kommer att återse min klass under en halvdag nästa vår. Men för oss på Forsen fortsätter engagemanget – nu får nästa forsian ta över. Och hon eller han kommer inte att ångra sig. Lycka till!

Fredrik Blid