FFW: Lär av mästarna

Det här blogginlägget är ett utdrag ut vårt magasin Forsen Forward. Vill du ha ett exemplar, klicka här så kan du ladda ner en pdf. Kostnadsfritt så klart. I magasinet kan du läsa fler spännande intervjuer, bland annat med Ilija Batljan, Rahel Belatchew, arkitekt och grundare av RB Arkitektur AB samt Daniel Markström, affärsstrateg på Jernhusen. Och lite till.

Biomimetik kallas den teknik där forskningen kopierar biologiskt liv i naturen. Ordet kommer från grekiskans bio som betyder liv och mimesis som betyder imitera.

Tekniken är inte ny. 1941 upptäckte den schweiziska ingenjören George de Mistral att frön från en kardborreväxt hade små krokar som fastnade på både kläder och djurens päls, vilket resulterade i det första kardborrebandet. Och vi kan gå ännu längre bak i tiden – redan Leonardo da Vinci inspirerades av fåglar och fladdermöss när han skissade på sina flygfarkoster.

Sedan dess finns det mängder av fall där forskare och ingenjörer har upptäckt de geniala konstruktionerna hos djur och växter. De vattenavstötande knottrorna på lotusblommans blad har varit förebild för konstruktioner av självtvättande fönster och självrengörande färg. Kunskapen om geckoödlans fötter, som gör att den kan springa uppför väggar och hänga i tak, har använts vid konstruktion av robotar som kan klättra på lodräta väggar. Och pärlemor har gett impuls till utveckling av starka titanskruvar som inte stöts bort av människokroppen. Bara för att ta några exempel.

Therese Heckler på Lunds tekniska högskola har skrivit ett examensarbete om hur husbyggnads- och installationsteknik kan inspireras av biomimetiken med målet att bygga energieffektiva byggnader med ett bra inneklimat.

Ett av de exempel hon tar upp är det sju våningar höga Eastgate Centre i Zimbabwe, där ventilationen är baserad på termitboets mekanism. Den kyliga nattluften dras in med hjälp av fläktar i markhöjd, för att sedan med naturliga drivkrafter stiga upp genom byggnaden och ut ur öppningar i taket.

”Naturen har utformat och förfinat sina tekniker i 3,8 miljoner år, vilket borde vara ett kvitto på att något fungerar”, konstaterar hon – men skriver också att det är en sak att inspireras av biomimetiken, en annan att omsätta den i praktiken. ”Svårigheten ligger i att sålla bland de lösningar som gör faktisk miljö- och energinytta och att skapa sig en helhetsbild av produkten eller tekniken i ett livscykelperspektiv”, är hennes slutsats.

Mikael Lindström har byggt upp gruppen Materialdesign på det statliga företaget Innventia. Och han menar att biomimetiken på ett sätt är outnyttjad – men samtidigt väldigt utnyttjad:
– Vi försöker ju efterlikna naturens processer hela tiden. Forskare i Schweiz har till och med tittat på fossil av flygande dinosaurier när de har utvecklat presenningar. Och när vi bygger bärande pelare reducerar vi vikten genom att ha skumstrukturer i mitten, precis som i mänsklig benstruktur.

Och på vilket sätt är biomimetiken outnyttjad?
– I Sverige är vi ganska dåliga på spektakulära byggen, där man utnyttjar tekniken fullt ut. Därför tror jag inte att biomimetiken slår igenom i det stora, det är vanligare på mikronivå, där vi försöker efterlikna naturen – enzym och mikrobiologi i stället för kemiska processer, etcetera.

– En stor potential finns dock när man kombinerar biomimetiken med digitala fabrikationstekniker, menar Mikael Lindström.

– När robotar samarbetar är det nästan som balett, när de imiterar byggarbetarnas sätt att jobba. Arkitekternas förfinade verktyg har också gjort det möjligt att ta fram skräddarsydda, lastbärande konstruktioner – inspirerade av naturen omkring oss.

Skribent: Krister Insulander