Spenshult - nytt liv i sanatoriet

Spenshult sjukhus skapades för att kunna vårda tuberkulossjuka – något som var vanligt före penicillinet. När sjukdomsfallen sedan avtog blev Spenshult ett reumatikersjukhus, där patienter från hela Sverige fick vård med bland annat varma bassängbad. Efter hand har omfattande renoveringar, moderniseringar och tillbyggnader utförts, men sommaren 2014 upphörde sjukhusverksamheten helt och hållet.

Tre år senare skrev fastighetsägaren Transmedica avtal med Migrationsverket om att anpassa det gamla sjukhuset till asylboende och mottagning. Och Forsen fick i uppdrag att projektleda ombyggnaden, som delades upp på två etapper. Första etappen bestod av sex parkvillor och ett flerbostadshus, som iordningställdes för att rymma 230 boendeplatser med självhushåll.

– Det stora jobbet var etapp två, där den stora sjukhusbyggnaden helt och hållet byggdes om. Och det har varit många situationsanpassade lösningar med flera tilläggsarbeten, där vi inte har kunnat rita alla lösningar i förväg. Men vi har haft ett bra system, som gjort att vi har haft järnkoll på tider och kostnader för alla ändrings- och tilläggsarbeten. Så utfallet har blivit riktigt bra, säger Forsens projektledare Joachim Lindvall.

Huvudbyggnaden iordningställdes för att rymma 530 boendeplatser med storkök för servering av frukost, lunch och middag.
– Att ändra från sjukhus till ett asylboende kräver omfattande åtgärder för att trygga personsäkerheten, och vi har tuffa brandtekniska regler att förhålla oss till. Vi har bland annat installerat 600 brandspjäll och säkrat ett de fungerar – det är en av de situationsanpassade lösningar som inte gick att planera i detalj.

Andra utmaningar har varit att skapa en extra boendeplats som tillkom sent i projektet, samt att hitta en bra plats för tvätt och matlagning.
– Utöver boendeplatserna har vi också byggt kontorslokaler för Migrationsverket med ett femtiotal arbetsplatser. Här rev vi swimmingpoolen i den gamla bassängbyggnaden och lyckades skapa ett väldigt fint kontor. Över huvud taget har det varit spännande att utveckla en kulturhistorisk byggnad, som fungerade nästan som ett eget samhälle för hundra år sedan, säger Joachim Lindvall.